Hochheim am Mein by night

Ok. Jag befinner mig i gamla stan i Hochheim, ensam. Jag har precis funnit mig en pittoresk italiensk liten restaurang, och jag märker att jag får anstränga mig till det yttersta för att överhuvudtaget få någon tyska ur mig. Pappa tysklärare skulle gråta om han hade hört mig. Men beställningen är gjord. Ölen står på plats och maten, förhoppningsvis, på väg in. Jag stoppar en oliv i munnen och passar på att skriva i min blogg.

Nerköp?

Så har jag bytt tillbaka telefon till min gamla trotjänare Z550i. Frivilligt. IPhonen är en fantastisk maskin på många sätt och vis, och när det kommer till det grafiska gränssnittet eller användbarheten är det inte många... om ens någon som slår den på fingrarna.
Så varför då detta nerköp? Där finns ett par saker som jag hela tiden kommit på mig att sakna. MMS är en sån sak. Möjligheten att kunna forwarda sms en annan. Men framför allt har jag saknat min Skånetrafiksapplikation. Och gmail-applikationen. Den är liten och nimm och jag "slipper" Itunes. Finns där då något jag saknar? Finns
där något iPhonen klarar som min 550i? Jag kan på rak arm inte komma på något.

Pennan

Pennan.
Detta fantastiska verktyg som jag så ofta önskat att jag haft med mig, men precis lika många gånger insett att så dessvärre icke var fallet. Fram tills nu då vill säga. Med en penna kan tid som ibland ter sig gå långsamt plötsligt flyga fram. Med en penna kan man skapa, rita, skriva och, som i mitt fall då, lösa korsord.
Så tillsammans med en penna och förslagsvis tidningen Metro så blir resorna till och från Lund betydligt mer, vad ska vi säga, stimulerande. Korsorden är lagom svåra, eller kanske lätta, och lagom stora för att precis hinnas lösa på sträckan Helsingborg-Lund (som i runda slängar tar 30 minuter).

Vad mer? Jo, måndag morgon på knutpunkten och horder med återvändande semesterfirare som alla behöver samma sak - ett skånekort. Det som först föreföll vara "i god tid" kändes med ens lätt stressigt och jag började se framför mig tåget lämna Helsingborgs perrong. Men så mindes jag kortautomaten (som förvisso lurat mig ett par ggr tidigare, och höll på att sätta dit min igen) men utan någon kö i lugn och ro kunde jag kvickt och lätt förlänga perioden och i god tid glida ombord tåget, med en tidning och en penna.

Så fick de varandra till slut

Ben & Ulf