Lunds tågstation torsdag eftermiddag.
Spårändring. Spår 5 istället för spår 4.
En hord av resenärer flyttar sig, som vore den en enda kropp, från ena sidan till den andra. Avslappnade, men extremt på hugget.
Tåget rullar in på perrongen och intensiteten ökar. Folket börjar röra på sig. Framåt. Alla går alltid framåt och jag undrar för mig själv varför de inte ställde sig på "rätt plats" från första början? Varför detta avancemang?
Tåget stannar in och man samlas i klungor utanför dörrarna. Jag betraktar skådespelet på avstånd och går mot den dörr som är närmast. Dörrarna öppnas. Panik. Långt innan sista människan fått kliva av pressar detta människosläkte framåt, inåt. Ingen vill missa tåget. Bli kvarlämnad. Jag går ombord som sista person och sätter mig ner på ett ledigt säte.
Tre minuter senare går tåget.
Jag fick plats.
Alla fick plats.
Jaaa... men det vet man ju inte innan! Och tänk om ens favoritsäte är upptaget eller man måste åka baklänges.. usch nej. då är det bättre att trängas, tävla, lukta vrandra under armhålerna, putta varandra med väskorna och rent i panik slänga sig ner i första bästa lediga säte! ;-)
SvaraRaderahaha. tänk att jag har missat din blogg i alla dessa år och kommer rakt in ett ämne som är en av mina största källor till förundran inför livet och mänskligheten. att studera medresenärernas beteende på spårvagnarna i göteborg är en av mina favoriter. ofattbart vad folk är beredda att göra för att komma på precis i n n a n pappan med barnvagnen, matkassarna och en gråtande 3-åring eller farbrorn med käppen hunnit ta sista klivet ned på trottoaren. lycka till med badrummet!
SvaraRadera